Vid seminariet kommer en rad rättsliga aspekter på farleder att diskuteras. Det finns flera intressanta spörsmål att beröra.
Med farleder avser Sjöfartsverket utprickade eller i sjökort angivna leder för trafik med stora eller små fartyg, i inlandsvatten, inomskärs eller nära kust. Verket uppdelar sedan farlederna i fyra klasser, handelsfart till allmän hamn, övrig handelsfart, mindre sjöfart och fritidsfart dygnet runt, och motsvarande endast dagtid. Utöver dessa finns naturligtvis andra utnyttjade leder, hävdvunna eller naturliga som nyttjas av lokalbefolkning eller andra. Sådana betecknar Sjöfartsverket som ”sjövägar”, men i dagligt tal kan den allmänna beteckningen ”leder” användas.
En särskild typ av farled är allmän farled, från år 1981 definierad som en farled som är förtecknad i sjöfartsverkets register över sådana leder. Det kan verka som en tveksam metod, då det kan förekomma missvisande angivelser i registret.
Beslut om inrättande liksom avlysning av allmän farled fattas av Sjöfartsverket med överklaganderätt till Regeringen. I beslutet anges farledshållaren. I regel är Sjöfartsverket farledshållare, men särskilt i inlandsvatten kan företag eller båtorganisationer anges som farledshållare.
Allmän farled var förr en väl säkrad institution som man med svårighet kunde få avlyst av Kungligt Majestät, men numera är nedgradering ganska vanligt, och en preferens för vägtrafik har lett till stängning eller begränsning av vissa väletablerade leder, som Strömsholms kanal och till och med Göta Älv till förmån för överbryggande landtrafik.
Den närmare innebörden av farledsrätten påverkas av om den går genom allmänt vatten,som är havet och fyra stora sjöar och tänks tillhöra oss alla, och enskilt vatten, närmast inlands-och skärgårdsvatten, som tillhör närmast liggande fastighet.
För att driva en farled krävs rådighet över området, som alltså tillhör fastigheterna i enskilt vatten. Om en farled förklaras allmän överförs rådighet från fastighetsägarna till farledshållaren, som därmed kan installera erforderliga säkerhetsanordningar och ombesörja djuphållning. Flytande sjömärken anser sig Sjöfartsverket dock ha stöd för att utsätta även i vanliga farleder. Verket har dessutom en skyldighet att utmärka och avlägsna hindrande vrak både i allmän farled och numera även på andra vatten.
Sjömätning är i kust- och havsområden ett monopol för främst Sjöfartsverket, men åligger i inlandsvatten farledshållare allmänt och kan även i övrigt delegeras till en del andra. Ansvar för sjömätning liksom utprickning är inte begränsat till farleder men tillämpas i praxis med särskild skärpa i sådana områden.
Färdselrätt gäller i allmänt vatten generellt som följd av vattnets karaktär men följer i enskilt vatten av allemansrätten, med de begränsningar den kan medföra. Dessutom kan enskilt vattenområde tillhöra försvarsmakten, som kan utfärda tillträdesförbud för känsliga områden.
En formellt gällande men knappast tillämpad regel gäller färd med vattenskoter, som är lagligen tillåten endast i allmän farled. Här verkar det dock som om lagstiftaren har sammanblandat allmän farled med allmänt vatten, eftersom det uttalats att regeln tillåter skoteråkning ”längs kusterna och i de fyra stora sjöarna”. Trafikregler speciellt för lederna utfärdas av behörig länsstyrelse efter samråd med Sjöfartsverket och Transportstyrelsen. Eftersom vågbildning kan föranleda betydande erosion vid farleder har både farledshållaren och strandägare intresse av sådana bestämmelser, men det intresset får tillgodoses av att havs- och vattenmyndigheten ska höras där sådant är aktuellt.
Diskussionen leds av professor em. Hugo Tiberg. Han arbetar för närvarande med en ny upplaga av boken Båtjuridik.
Seminariet arrangeras den 4 juni kl. 18–20.
Lokal: Stockholms universitet, Södra huset, sal F3154.
Efter seminariet arrangeras ett postseminarium till självkostnadspris (200 kr exkl. moms). Anmälan om deltagande i postseminariet görs per e-post till forskningsamanuensen Moa Allard senast tisdag 28 maj kl. 12.00. Anmälan är bindande.
Välkommen
