Kartläggning av havsbottnens hemligheter – folkrättslig introduktion

Inledande föredrag hållet vid Sjörättsföreningens årsmöte den 16 april 2013 på advokatbyrån Wistrand i Göteborg.

Generaldirektören för det amerikanska patentverket, Charles H. Duell, påstås någon gång kring sekelskiftet 1900 ha yttrat att verket inom några få år kunde förutspås vara nedlagt på grund av att allt väsentligt redan var uppfunnet. Uttalandet utgör emellertid en så kallad faktoid. Något sådant yttrande har aldrig fällts av vederbörande, men det har upp­repats så många gånger att det närmast har kommit att betraktas som en sanning.[1] Erfarenheten visar också att tekniken hela tiden går framåt, det gäller inte minst på tekniken rörande dykning och undersökning av havsbottnarna. Vad som för femtio år sedan betrak­tades som omöjligt är idag fullt möjligt. Nya typer av undervattensrobotar, datateknik och analysverktyg gör att vi idag kan kartlägga havsbottnen på ett sätt som vi tidigare endast kunna drömma om. De fascinerande bilderna på det sjunkna vraket Titanic visar detta. Det här gör också att vi kan kartlägga förekomsten av naturtillgångar i havet på ett helt annat sätt än tidigare. Vi kommer strax att få höra mer om detta av den verkställande direktören för Marin Mätteknik AB, Stefan Eliasson.

Min uppgift här ikväll är endast att bidra med en kortare inledning i syfte att sätta kvällens egentliga föredrag i ett folkrättsligt perspektiv. Min inledning utgör därmed endast ett preludium till kvällens huvudnummer. Till saken hör också att jag endast är vikarie. Den ursprungliga tanken var att styrelsen skulle engagera någon folkrätts­expert att inleda, men det visade sig tyvärr att samtliga tilltänkta personer var upptagna med andra uppgifter. Undertecknad kan knappast kalla sig expert på området, men jag ska ändå försöka att presentera ämnet.

Vi har av tradition tänkt på havet som en fri resurs öppen för alla att exploatera. Det hänger samman med att historiskt används havet för sjöfart och handel samt kustnära fiske. I takt med att tekniken för undersökning och exploatering av naturtillgångar i havet under efterkrigstiden utvecklats har dock frågan om rätten till dessa tillgångar blivit alltmer politiskt brännande. Havet representerar stora värden inte bara i form av sjöfart och fiske utan även i form av olja, gas och mineraler. Rätten till naturtillgångarna hänger nära samman med den folkrättsliga indelningen i olika havsområden så som den framträder i 1982 års UNCLOS. Här talas om inre vatten, territorialhavet, den angränsande zonen, den exklusiva ekonomiska zonen samt det fria havet. Vidare finns också rättigheter som är knutna till kontinental­sockeln.

På en stats inre vatten, det vill säga det vatten, ligger innanför de så kallade baslinjerna har kuststaten full jurisdiktion (artikel 7). Detsamma gäller i stor utsträckning även territorialhavet med undantag för att där måste kuststaten godta så kallad oskadlig genomfart av fartyg. Territorialvattengränsen får sträcka sig högst tolv nautiska mil utanför baslinjerna. Ursprungligen gällde här den ”the cannon shot rule”, det vill säga att kuststaten inte hade en jurisdiktion som sträckte sig längre än motsvarande räckvidden av ett kanonskott från land. Länge ansågs sedan enligt den folkrättsliga sedvanerätten sex nautiska mil utgöra den maximala gränsen för territorialvattnet. Utanför territorialhavet har kuststaten enligt artikel 33 rätt att upprätta en så kallad angränsande zon i syfte att utöva nödvändig kontroll för att hindra överträdelser av dess lagar och andra författningar rörande tullar, skatter, invandring eller hälsovård inom dess territorium eller territorialhav samt bestraffa de överträdelser av dessa lagar och författningar som begåtts inom dess territorium eller territorialhav. Den angränsande zonen får inte sträcka sig utöver 24 nautiska mil från baslinjerna det vill säga tolv nautiska mil bortom territorialvattengränsen.

Utöver att kuststaten givetvis kan göra anspråk på naturtillgångar inom sitt territ­orium (den angränsande zonen saknar här betydelse) har även kuststaten rätt att utanför territorialhavet upprätta en angränsande ekonomisk zon. I den ekonomiska zonen har kuststaten suveräna rättigheter i syfte att utforska och utnyttja, bevara och förvalta naturtillgångarna, vare sig dessa är levande eller icke levande, på havsbottnen och i dess underlag samt i överliggande vattenområden. Kuststaten har också en exklusiv rätt vad avser andra verksamheter som innefattar ekonomisk exploatering och utforskning av zonen såsom framställning av energi från vatten, strömmar och vindar. Det innefattar bland annat att kuststaten har jurisdiktion med avseende på uppförandet och användningen av konstgjorda öar, marinvetenskaplig forskning samt skyddet av och bevarandet av den marina miljön (artiklarna 56 och 60). Jurisdiktionen är emellertid begränsad till de nu uppräknade rättigheterna. I den ekonomiska zonen gäller fortfarande att andra länder har rätt till sjöfart, överflygning, utläggning av undervattenskablar och rörledningar samt annan enligt folkrätten legitim användning av havet (art. 58). Vid utövandet av sina rättigheter och full­görande av sina skyldigheter ska kuststaten ta vederbörlig hänsyn till andra staters rättigheter och skyldigheter.

En fråga rörande rättigheterna i den ekonomiska zonen var bygget av naturgas­ledningen Nord Stream mellan Ryssland och Finland. Ledningen drogs genom den svenska ekonomiska zonen i Östersjön. Här gällde att det konsortiet i princip hade rätt att bygga ledningen så länge den inte skadade den marina miljön. Den svenska regeringen kunde med andra ord inte stoppa bygget som sådant. Däremot hade regeringen rätt att kräva garantier att den marina miljön inte skulle komma att skadas av ledningen. Den svenska regeringen under­kände den första ansökan såsom varande ofullständig, men godkände därefter bygget. I ett visst skede ingick däremot i planerna att ett torn skulle byggas i anslutning till en pumpstation avsedd att öka trycket i led­ningen. Ett sådant bygge krävde emellertid ett formellt tillstånd från den svenska regeringen. Planerna på en sådan pumpstation övergavs sedermera och regeringen be­hövde därför aldrig ta ställning till frågan.

Den ekonomiska zonen får enligt artikel 57 sträcka sig upp till 200 nautiska mil från baslinjerna. Den ekonomiska zonens bredd var mycket omdiskuterad under UNCLOS-förhandlingarna. Till stora delar rörde det sig en politisk kamp om fiske­rättigheter. Flera stater menade att en gräns på 200 nautiska mil skulle ge upphov till alldeles för stora zoner, medan andra stater hävdade att det var nödvändigt för att skydda det egna kustfisket. Chile utgör ett av de länder som har deklarerat en ekonomisk zon som sträcker sig 200 nautiska mil utanför kusten.

Kuststaten har även rättigheter på kontinentalsockeln. I artikel 76 definieras kontinentalsockeln som det område som utgör den naturliga förlängningen av kuststatens landterritorium till kontinentalrandens ytterkant eller till ett avstånd av 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd räknas då kontinentalrandens ytterkant inte sträcker sig ut till detta avstånd. I de fall kontinentalrandens yttre kant sträcker sig utanför gränsen om 200 nautiska mil ska den yttre kanten fastställas av kuststaten enligt bestämmelserna i artikel 76. Kuststaten har exklusiv rätt att på kontinentalsockeln utnyttja naturtillgångarna. Naturtillgångarna utgörs här av framförallt mineraliska och andra icke levande tillgångar. Fisket berörs med andra ord inte.

Till det fria havet hör sedan enligt artikel 86 allt vatten som inte hör till en stats ekonomiska zon, territorialhavet samt inre vatten. Det fria havet är öppet och fritt att bruka för alla stater inom ramen för bestämmelserna i havsrätts­kon­ventionen (artikel 87). Alla anspråk på suveränitet är här ogiltiga. I takt med att dyktekniken och de geologiska metoderna har utvecklats har emellertid även det så kallade djuphavet och de tillgångar som kan finnas där kommit att bli alltmer intressanta. Av den anledningen upptar kapitel XI i havsrätts­konven­tionen bestämmelser om det så kallade området. Området förvaltas av ett FN-organ, International Seabed Authority (ISA) med säte på Jamaica. ISA har till dags dato slutit kontrakt med tolv konsortier rörande exploatering av mineraltillgångar på havsbottnen. För närvarande bedrivs verksamhet i ett område sydost om Hawaii och i ett område i Indiska oceanen.

Den här inledningen visar att från att havet i huvudsak varit fritt vi har sett en ’krypande jurisdiktion’ där kuststaterna gradvis sökt att ta större makt över naturtillgångarna i havet. Utvecklingen hänger samman med teknikens fram­växt. Ett tydligt exempel på detta är utvecklingen av tekniken för fiske samt oljeborrning till havs. Dessa tekniker drev fram ändringar av folkrätten i form av utvecklingen av bestämmelser om ekonomiska zoner och rätten till naturtillgångar på kontinentalsockeln. När sedan teknikutvecklingen möjlig­gjorde en exploatering av djuphavet reglerades frågan om det så kallade ’om­rådet’ i UNCLOS. Vilken den fortsatta utvecklingen kommer att vara kan vi möjligtvis få en glimt av ikväll när vi nu ska få höra ytterligare om teknik­utveck­lingen på området. Den tekniska utvecklingen har inte sällan en tendens att förändra förutsättningarna för juridiken på området. Och allt väsentligt är nog ännu inte uppfunnet.

Docent Johan Schelin, Stockholms universitet



[1] I själva verket utgör det påstådda uttalandet sannolikt en förvanskning av en mening i en rapport till kongressen år 1843 författad av den allra första generaldirektören för det amerikanska patentverket, Henry L. Ellswoth. I rapporten skriver Ellsworth att ”framåtskridandet frestar på vår godtrogenhet och kan tyckas förebåda en framtid där ingenting längre finns att förbättra”. Lösryckt ur sitt sammanhang skulle detta kunna tolkas som att enligt Ellsworth allt väsentligt redan var uppfunnet. Vad Ellsworth i själva verket pekade på var emellertid den snabba tekniska utvecklingen med åtföljande patentansökningar. Att sedan Charles H. Duell har tillskrivits det förvanskade uttalandet kan bero på att han verkade under en period av mycket snabb teknisk utveckling. Duell beviljade bland annat Henry Ford och Rudolph Diesel flera patent. Namnet Duell var också välkänt på området. Även hans far var generaldirektör för det amerikanska patentverket under åren 1875–1876.

Kommentera