Ny bok: Lastskadeansvaret

En ny bok finns nu publicerad i institutets skriftserie: Schelin, Johan, Lastskadeansvaret – en studie av fraktförarens ansvar enligt lagen om inrikes vägtransporter. Skrifter utgivna av Axel Ax:son Johnsons institut för sjörätt och annan transporträtt nr 25. 195 s. inb. ISBN 978-91-982-633-0-5.

Bestämmelserna i lagen om inrikes vägtransporter (1974:610) kan ses som en ekonomisk avvägning mellan fraktföraren och lastägaren i fråga om vem som ska bära risken för att godset förloras, skadas eller försenas under transporten. I boken undersöks hur lastskadeansvaret i VTL är uppbyggt samt vilka rättsekonomiska skäl som ligger bakom utformningen av ansvaret. Dessa skäl kan sedan användas vid tillämpningen och tolkningen av bestämmelserna. Boken innehåller talrika referenser till såväl nordisk som europeisk rättspraxis på området.

Boken kan beställas antingen via bokhandeln eller direkt från Poseidon Förlag AB (amphion1881(at)gmail.com). Pris 700 kr exkl. moms. Frakt tillkommer.

Ett gemensamt europeiskt järnvägsområde

Institutet för sjö- och transporträtt har tagit del av den remitterade departementspromemorian Ds 2014:21 Ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (N2014/2303/TE). Promemorian innehåller förslag till anpassningar av järnvägslagen (2014:519) med anledning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättandet av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (Single European Railway Area – SERA). Direktivet ersätter bestämmelser i de tidigare direktiven 91/440/EEG, 95/18/EG samt 2001/14/EG. Direktivet ska vara införlivat med nationell rätt senast den 16 juni 2015. Institutet har endast en kommentar av lagstiftningsteknisk karaktär att anföra beträffande förslaget:

6 kap. 23 §. Enligt 6 kap. 23 § första stycket i författningsförslaget är den som tillhandahåller grundläggande tjänster skyldig att göra detta på icke-diskriminerande sätt som medger insyn. I det andra stycket räknas sedan dessa tjänster upp. Hit hör bland annat service och tjänster för passagerare på järnvägsstationer, dock inte biljettförsäljning. Den sistnämnda räknas istället som en extratjänst enligt 6 kap. 23 c §. Lagtexten i 23 § får emellertid på den här punkten uppfattas som oklar. Av punkten 2 i bilaga II till direktivet framgår att det snarast är anläggningen och tjänsterna vilka tillhandahålls i i denna som järnvägstrafikföretaget ska ha tillträde till och inte utbudet av service och tjänster för passagerarna som sådant. Av detta följer att den som tillhandahåller en grundläggande tjänst inte någon skyldighet att sälja biljetter för järnvägstrafikföretagets räkning utan endast att ge tillträde till lokaler för förmedling av reseinformtion och biljettförsäljning. Den sistnämnda tjänsten får istället anses utgöra en extratjänst. Lagtexten bör här förtydligas så att den närmare följer texten i direktivet.

Docent Johan Schelin, Stockholms universitet

Tillträde till COTIF 1999

Institutet för sjö- och transporträtt har tagit del av det remitterade betänkandet SOU 2014:26 Tillträde till COTIF 1999. I betänkandet föreslås att Sverige ska ratificera och införliva det internationella järnvägsfördraget i den lydelse det har enligt protokollet den 3 juni 1999 års lydelse (COTIF 1999) Institutet har följande kommentarer avseende förslaget:

Allmänt. Institutet välkomnar förslaget att COTIF 1999 ska införlivas med svensk rätt. Sverige är tillsammans med Italien de enda medlemsstaterna av betydelse i den Internationella järvägsorganisationen (OTIF) som ännu inte ratificerat COTIF 1999. Irland har heller inte ratificerat på grund på grund av att irländska tågtrafiken endast utgörs av inrikes trafik. Till detta kommer att Europeiska Unionen ratificerat fördraget samtidigt som delar av detta införlivats i unionsrätten. Bland annat gäller detta i fråga om bilagan CIV som utgör en del av tågpassagerarförordningen.

Lagstiftningstekniska synpunkter. Institutet har dock lagstiftningstekniska synpunkter på förslaget avseende hur COTIF bör införlivas med svensk rätt. Utredningen har föreslagit att genom att lagen om (1985:193) om internationell järnvägstrafik ändras så att lagen hänvisar till 1999 års COTIF istället för som nu 1980 års COTIF. Institutet förordar emellertid på sikt att lagen om internationell järnvägstrafik upphävs. Med tanke på att bilagan A Enhetliga rättsregler för avtal om internationell transport av resande på järnväg (CIV) numera genom tågpassagerarförordningen utsträckts till att gälla även i fråga om den stora majoriteten av inrikes passagerartransporter bör även det resterande ansvarsregelverket göras enhetligt i fråga om såväl internationella som inrikes järnvägstransporter. Järnvägsfraktförarens ansvar bör således på sikt regleras genom en och samma lag.

Institutet ställer sig emellertid negativt till att bihanget E om nyttjande av infrastruktur (CUI) i COTIF 1999 inkorporeras genom lagen om internationella järnvägstransporter. CUI reglerar förhållandet mellan infrastrukturhållaren och operatörerna, det vill säga de parter som bedriver trafiken på banan. CUI har därför ett nära samband med utformningen av de så kallade trafikeringsavtalen som gäller mellan Trafikverket och operatörerna. Det sagda framgår av bland annat artikel 5 § 2 CUI där det regleras att trafikeringsavtalet ska reglera de nödvändiga detaljerna för de administrativa, tekniska och finansiella villkoren för nyttjandet. Dessa bestämmelser torde därmed ha ett betydligt närmare samband med bestämmelserna i järnvägslagen (2004:519) och borde därför ha inkorporerats genom denna i linje med bihang G om enhetliga regler för tekniskt godkännande av järnvägsmateriel som används i internationell trafik (ATMF). Det sagda gäller särskilt som de administrativa och tekniska villkoren för nyttjande av infrastruktur i inrikes trafik redan idag regleras genom järnvägslagen med tillhörande förordning och föreskrifter.

Docent Johan Schelin, Stockholms universitet